Det som ligger bakom en det ligger där bakom men det är ju inte helt borta bara för att det ligger där bak utan det har ju ändå en påverkan på det som händer nu. Man vill ju på något sätt att ens förflutna ska ha inverkan på nutiden och på framtiden annars skulle det vara meningslöst att göra någonting. Om det inte gör någon skillnad för det som kommer sen varför ska man då göra det?
Med det som en förklaring till titeln som jag fann väldigt fascinerande (en rad från en låt, inget självskrivet bara så ni vet) ska jag väl berätta det som jag egentligen loggade in för att göra. Jag har fått ett brev.
Ett brev där det finns en förklaring till varför en vänskap har blivit uppsagd (som om det är en anställning på ett företag...) Där min nu föredetta vän förklarar hur mycket jag sårat henne för att jag förändrats som person. Att sedan jag skaffat pojkvän så blev en helt annan person och hon var som hon uttryckte det "orolig" och "undrade vad som var problemet med mig". Hon sa att jag blev frånvarande förra hösten (är man nykär så är väl det acceptabelt, eller?) Borde hon blivit glad över att jag träffade någon jag älskar istället, och inte bara se på hur det påverkade henne och hennes liv? Hon säger att hon aldrig visste vilket humör jag skulle vara på och att "mitt humör var väldigt avgörande" Så i princip vill hon inte vara vän med mig för att jag förändrats i och med att jag blev riktigt riktigt kär och för att även jag kan ha dåliga dagar och kanske inte alltid vara glad. Är man vänner så stöttar man, inte tycker synd om sig själv. Såklart att jag inte alltid var på bra humör vem är det?!
Det jag reagerar mest på är dock att hon skriver att hon började reagera på det här för ett år sedan (jag och Jan har varit tillsammans i snart 13 månader, det är inte direkt en kort tid och alla våra andra vänner finns fortfarande kvar...) men varför har hon i sånna fall inte sagt något tidigare? Men hon har väntat på att jag "ska bli den Angelica som hon först lärde känna"...
Alla förändras ju hela tiden, även hon har förändrats det gör alla, speciellt på ett helt år.
Hon gör sig själv till en martyr i brevet och tycker att jag sårat henne och att vi nu inte kan vara vänner för att som hon säger "man inte hur många gånger i rad som helst klarar av att gå till sin egen avrättning." Vem skriver så?! Som om varje gång vi umgåtts har varit tortyr för henne. Jag har ju fixat vårat förhållande tidigare när hon tyckt att hon inte fått tillräckligt uppmärksamhet från min sida men den här gången lät jag henne veta att om hon verkligen bryr sig om vår vänskap så skulle hon ta inititivet den här gången. Jag tänker inte dra hela lasset, men hon vågar inte, hon vill hellre älta allt och fortsätta känna sig sårad fast det varit hon som betett sig dåligt mot mig och alla våra gemensamma vänner de senaste månaderna. Men det måste ju finnas lite drama i hennes liv, martyrdöden är nog det perfekta sättet för henne att avsluta saker, inklusive vänskap.
Jag vill försöka möta henne halvvägs om hon är villig att försöka.
Jag får ett brev på posten som svar.
Hon lägger hellre ned pengar på frimärke och kuvert än att ta upp det personligt med mig (hur svårt är det att ringa?)
Det känns väldigt vuxet av henne att inte ens våga säga det personligen till mig utan hon ska behöva skriva ett brev (dataskrivet) som hon postar till mig, allt för att slippa kontakt. Allt för att hon är för feg och stolt för att våga värdesätta vänner och fixa det som hon haft sönder.
"Också dig var jag tvungen att lämna." ... Det är så synd om henne som tvingades att lämna mig.
Det är skrattretande och omoget. När jag läste brevet ville jag bara skratta.
Det känns på något sätt skönt, för nu slipper jag försöka laga nått som varit förstört (tydligen över år enligt henne) jag slipper bry mig, slipper tänka på det och ljudet av det här blir ännu ett avtryck på jorden, en del av mitt förflutna som lär mig att allt går inte att laga oavsett om man försöker. Det måste komma från två håll, det är inte en one way street.
Ber om ursäkt för att ni måste läsa mina långa inlägg (det här blev väldigt långt eller hur? :P) om tråkiga saker i mitt liv, jag ska försöka bespara er det i framtiden. Detta är nu ett avslutat kapitel i min bok och det känns bra att vända blad och börja på en ny berättelse utan sådana här tråkigheter med i handlingen. Var bara tvungen att få det här ur systemet, dela med mig lite liksom. Dela med er av ert bagage också! Det är svårt att resa med bagage som överskrider gränsen för vad som är tillåtet på flygen. Man vill ju inte behöva betala straffavgift för övervikt, eller hur?
Vi hörs! :)
Vet inte heller hur bilden hamnar i förhållande till texten så det här blir lite av ett experimentVi hörs senare :)
